För exakt en vecka sedan så fick jag höra att bebisen i min mage inte har något hjärtslag. Bebisen har avlidit. Jag tror aldrig jag hört något värre i hela mitt liv. Jag kunde inte hålla mig och tårarna bara sprutade.

När man är helt ensam också, Rez kunde ju inte vara med pga Covid-19. 

Jag blödde under dagen som att min mens skulle komma, så då åkte jag till akuten ensam och satt där i några timmar, tog lite prover och så fick jag träffa doktorn och göra ett ultraljud. Ultraljudsundersökning gjordes av en man med väldigt allvarligt ansikte. Det kändes inte positivt alls.

Sen så fick jag ju höra några timmar efter att bebisen dött. Alltså wow, jag har aldrig känt mig så ensam i mitt liv som då.

Jag var tillsagd att barnet skulle komma ut om 24-48 timmar. Jag sprang ut ur sjukhuset och grät i min bil i en timme samtidigt som jag satt och pratade med Rez som också grät, vi grät tillsammans. 

Dagen efter fick jag otroliga sammandragningar, värre än första gången då Zion var påväg. Jag kunde inte andas och min kropp bara la av. Kunde inte ens känna mina händer och ben. Så ambulansen kom och tog mig till sjukhuset, ännu en gång ensam.

Några timmar efter att jag är där så nyser jag och jag känner hur något liksom glider ut ur mig. Känns som en otrolig stor slemhinna. Jag kikar lite försiktigt och ser en stor svart "boll" med en hjärnsubstans liknande klump bredvid.

Det var säcken som barnet låg i samt moderkakan.

Jag hade sån otrolig panik, vågade inte säga till någon. Så började jag inspektera säcken lite och till min fara så ser jag barnet där i. Mitt hjärta stannade igen.

Barnet hade allt utvecklat. Händer, ansikte, fötter, och öron. Så himla sjukt, sjukt och vackert på en och samma gång! 

Sjukhuset behöll min lilla ängel, men jag är så glad att jag fick säga hejdå. Tyvärr fick inte Rez säga hejdå. 2020 har verkligen varit ett otroligt skitit år i min mening!!! Fyfan.

Jag har försökt glömma men allt liksom susar runt i mitt huvud. Jag har inte ätit på flera dagar, inte duschat, knappt orkat med något. Imorgon ska vi åka till Lake Tahoe, som det var planerat i flera månader, men vet inte om jag orkar.. 

Sjukhuset tog inte tag i min infektion i tid, och nu är min bebis inte med oss längre. 

Blir så irriterad på folk som säger att de förstår exakt hur man känner och mår för de har också haft missfall (tagit piller eller haft utsugning av foster) men liksom de behövde inte föda ut sitt barn eller se något... jag höll mitt barn i min handflata, det är inte många som har haft den upplevelsen tror jag, speciellt när de har varit helt ensamma på sjukhuset också utan någon familj som kan hålla om dom. 

Bebisen fyllde precis 3 månader, och dagen efter missfallet skulle jag få reda på om det var en liten pojke eller en liten flicka i min mage. Nu spelar det ingen roll längre. 

Min IG post: 

" The past few days has been among the hardest days I’ve ever experienced in my life. I have never felt so many emotions and at the same time felt as EMPTY, LONELY and LOST, like I’m having a brutal nightmare and it’s time to wake up. But I just don’t know how to wake up from it. It’s like this claw that holds onto me and just won’t let go. So I decided to put my feelings down on paper to process things better... 

I have never felt so dead and so alive at the same time. And heartbroken. Mostly heartbroken...

During times like a pandemic things are so different, and I’ve always felt horrible about people who has to endure bad news by themselves at the hospital, without any family member by their side.

No mother should have to hear the news that they have unsuccessfully found a heartbeat in their baby and that it has passed away. No mother should have to be alone in an ambulance while fearing for their life and then while being all alone once again and suddenly their baby falls out. No mother should be able to hold their unborn child in the palm of their hands while sobbing uncontrollably in a room with no one but herself and her child who can’t hear her heart breaking in pieces. A mother should be able to hold their child in their arms instead, alive and well. Not like this.

10 little fingers, 10 little toes, 2 eyes and 2 small ears. So many questions goes around unanswered and you ask God why he would bless you and then take away the gift that you were given.

This time this mother was me. 

I am at loss of words. This was supposed to be our future, addition to our family and our bundle of joy. A sibling for Zion. But the plans has changed and I know this angel baby will always remain in our hearts forever.

People, please stay safe, wear a MASK so that one day this pandemic will suffocate, and so that NO mother has to endure such hurtful news and lonely times by themselves while saying goodbye to their loved one. A pregnancy should end by being bringing your child home in a carseat, not in a casket.  "